Igår hade min femåring några tuffa timmar under eftermiddagen. Planen var att hon skulle ut och äta middag med sin bästa vän och hans nanny, något som tyvärr blev inställt. När jag berätta det för henne grät hon hejdlöst i säkert en halvtimme och när hon väl lugnat ner henne försökte jag trösta henne.

Jag: I know you´re sad but you´ll see him in school tomorrow and I´m pretty sure you guys can have a playdate.

S. But you don´t understand Maria! I love him so much and I want to be with him all the time…

Vad svarar man på det egentligen? Åh, söta unge!